Ond bråd död

Det är inte sällan tanken om att jag kanske framstår som en mytoman slår mig. Jag har en stor bekantskapskrets, är en öppen och ärlig människa samtidigt som jag mer än gärna lyssnar till vad andra har att berätta. Lägg även till ett fotografiskt minne och du har mig i ett nötskal. Jag kan berätta de mest underliga historier men skulle aldrig få för mig att ljuga såvida det inte handlar om att försköna vissa detaljer vilka jag bedömer inte skulle passa kräsmagade. Aldrig någonsin har jag fått sagt till mig att jag verkar fara med osanning, men då jag inte är speciellt godtrogen kan jag ofta tänka att "skulle jag möta mig själv finns det nog en risk att jag skulle finna en hel del i historierna otroligt". Nåväl.

Ni minns att jag skrev om jag fått nys om att en bekant hittats död, mördad?
Hans hals var uppskuren och genom skärsåret hade man dragit ut hans tunga. Ögonen var utpetade och i munnen hade man stoppat in hans avskurna penis. Kroppen hade även ett antal kulhål. Även om snubben inte var någon jag kände väldigt nära så tar det emot var gång jag tänker på vad som hänt.

Ni läsare; håll er undan från kriminella gäng!

City VS min förort

"Svenskar, afrikaner, araber och zigenare, centraleuropeer, latinos och chilenare. Till skillnad från andra trivs jag faktiskt här - så pass mycket att jag kan säga se och lär."

Genom åren har jag hunnit bo och arbeta på många platser i city, villa- och betongförorter. Det de ställen jag trivts bäst på haft gemensamt är att de alla legat invid tunnelbanenätet, varit heterogent kulturella och framförallt osat gästvänlighet. Dessvärre måste jag räkna bort city från min lista då folket där inne är alltför stressat för att ens kunna avfyra ett leende då man möter dess blick. Jag måste här flika in att jag dessutom, inom det yrke jag arbetar, aldrig stött på så många sjukt otrevliga som jag gjort inne i city. Den enda fördelen jag kan se med att bo där inne är att man alltid är en del av den stora, grå massan och därmed sällan blir igenkänd. Här ute i min förort vet de flesta vem man är, och så länge man sköter sig och respekterar alla runtikring en bemöts man med leenden, ryggdunk och handslag. Är det måhända arbetslösheten här ute som gör att vi har mer tid till att prata med och lära känna varandra?

Varning för ras

Något som slog mig idag då jag traskade runt på stan medan snön yrde kring mina ben är att man i förorten sällan ser något förbud mot att sparka på stuprännor eller något "varning för ras". Där inne i city däremot, där kan det innebära en livsfara att ge ett rör en kick - rätt som det är får man en istapp i skallen eller så far all världens is ut ur röret med en jävla fart. Här ute i min förort har vi få höga punkthus och fallhöjden för istappar och is i rännorna är därmed inte densamma som i city samtidigt som husen inte står lika tätt vilket jag tycker är väldigt skönt. Jag måste erkänna att då jag om vintrarna knatar runt inne i stan ofta känner ett obehag av att gå längs trottoarerna med tanke på den förbannade rasrisken.

Miljonprogrammet?

Både Lidingö och Akalla räknas i regel till förorterna. I folkmun gör man dock ofta skillnad mellan villa- och betongförorter. Jag kan tänka mig att ni läsare redan då ni klickar er in på min blogg "Välkommen till min förort" har ett område uppfört inom miljonprogrammet* i era tankar men jag kan berätta för er att fallet inte är som så; min förort är en äldre sådan.

*1964 fattade riksdagen ett beslut om att en miljon bostäder skulle byggas fram till och med 1974, detta för att en gång för alla råda bot på bostadsbristen.

Fint respektive fult

De flesta förorter jag känner till är i folkmun uppdelade i två delar; den fina respektive den fula. Det är olika från förort till förort vad som skiljer de tu sidorna åt, men alltsom oftast handlar det om ett pendeltågs- eller tunnelbanespår. Precis så är det även här ute i min förort; någon jävel har präntat in i våra huvuden att den norra anses vara finare än den södra sidan. Centrum anses vara neutralt, ett slags ingemansland.

Efter vidare eftertanke har jag kommit underfund med att det här med "fint" respektive "fult" ofta grundar sig i bland annat hur mycket spring och ungdomar (pensionärer ger pluspoäng) det är i området samt hur mycket växter det är kring husen (betong ger minuspoäng, det vet ni mycket väl).

Som jag tidigare nämnt bor jag i ett trevåningshus uppe på en höjd vilken råkar räknas till det fina området just här. Med tanke på att lägenheterna till stor del är treor har jag "tur" att vara den enda ensamstående som ännu inte nått upp till medelålder i mina kvarter. Annars bor här mest svenska pensionärer, mindre barnfamiljer och gifta medelålders par från alla möjliga länder. Såvida de inte är ute på balkongen för att klaga på min höga musik eller för att själva ta en cigg är det sällan jag ser dem, speciellt då majoriteten häruppe använder sig av persienner - dag som natt. Om somrarna anordnar dock bostadsföreningen stora grillfester strax utanför min balkong, intill ungarnas lekplats, och det är i princip då vi grannar ses. Det bjuds på mat, dryck och snacks av alla de slag och en inhyrd trubadur lirar låtar på sin gitarr som får oss alla att stämma upp i allsång.

På den södra sidan av tunnelbanespåret står höghusen vilka har många mindre lägenheter att bjuda på. Där uppe bor och håller många ungdomar till, däribland ett stort gäng polare till mig - de flesta av dem från Somalia och Bosnien. Många är rädda för den södra delen då stora gäng har haft som hobby att om nätterna lura i buskar för att sedan överfalla, råna och misshandla. Jag talar tråkigt nog av erfarenhet då jag säger att många oskyldiga människor råkar illa ut. Konstigt nog har alltför många varit en hårsmån från döden då både kroppspulsådror och kroppsdelar skurits av, men samtidigt som de elaka går fria väljer media att inte berätta för allmänheten. Det som händer här ute är kanske inget folk ska få veta av?

Häng

Vardagskvällar här ute blir det rätt mycket "häng". Första stoppet för häng sker på väg ned från tunnelbanan hem vid grillen - en mosbricka med två tjocka korvar är alltid välkommen i min mage. Pucko däremot är inget som säljer bra här, istället blir det något Fantaliknande på flaska av billigt, utländskt märke. Jag är glad att de ännu inte bytt ut det slaskiga fläsket / nötköttet i korvarna mot lamm, det är jag nog inte redo för. Oftast blir det att man stöter på någon polare i väntan på korven och man uppdateras då om det senaste som hänt - någon som strulat runt, råkat illa ut eller för den delen bara dragit härifrån. Imorse fick jag nys om att en bekant hittats död, mördad. Får se om jag får ned någonting om det här i bloggen, känns som om det kan finnas risk att den här bloggen kommer att innehålla en del inlägg om ond, bråd död.

Stopp två för häng sker efter att man käkat upp korven med mos och beslutat sig för att knata hemåt. Alltid är det någon nere i centrum som drar i en och frågar om man ska med och garagesnacka, och det är sällan jag är sen på att haka på. Garagehäng innebär ett par bira, puts av jänkarna som står och väntar på slaskfria dagar, skitsnack med grabbarna och även lite spejande i soprummet där det ofta går att göra riktiga fynd. Oftast är det svennarna som hänger i garagen medan invandrarna hänger vid grillen invid tunnelbanan. Ikväll blir det ingetdera för min del.

Han antastar kvinnor

Där ute där jag bor springer det runt en massa personer som egentligen skulle må bättre av att sitta på ett ställe där psykhjälp finns att tillgå. Imorse, på väg upp mot perrongen, stötte jag på en dam som bor i huset intill mitt. Hon stod upptryckt mot en vägg med skräck i blick medan en stor man iklädd röd jacka försökte säga henne något. Jag gick fram och ryckte bort honom, därefter sade jag åt honom att sluta antasta kvinnor. Det var inte första utan kanske elfte gången jag hade samtalet med honom. Den stora, något skalliga, smått lockiga mannen var uppe tidigt om morgnarna och ständigt på jakt efter kvinnor. Det var inte fråga om att röra, men det var fråga om att..ja, fråga; "Vill du följa med mig hem?" eller "Vill du bli min älskarinna?" Det är inte ok, och som sagt fick tjejerna skräck i blick var gång och jag såg det som mitt ansvar att rätta till saker och ting. Ett par gånger hade jag kontaktat väktare för att se om de kunde tänkas göra något, men icke. Tanken om att mannen någon gång fått ett "Ja, jag kan följa med dig" undgick mig inte då jag stod och såg honom lalla iväg längs parkvägen. Hur skulle han annars orka forsätta fråga?


Arbetslöshet

Jag tänker på de vardagar då jag på väg till mitt arbete går genom centrum, längs med tunnelbanespåret och upp till perrongen. Klockan brukar vara något över sju, ibland åtta, och gatorna ter sig ödsligt tomma. Inget tal om någon rusning i kollektivtrafiken - jag kan få en hel vagn för mig själv om jag vill. Här ute är vi få som har ett arbete att åka till om morgnarna...

Svenska för svenskar?

Det har funnits perioder då jag varit arbetslös, ni vet säkert att man som ung lätt kan hamna "mellan två jobb"? Jag är inte den stereotypa, arbetslösa personen som ligger hemma på soffan, glor på Simpsons och slänger i mig en pizza, istället ser jag gärna till att ordna upp saker och ting hemmavid. Vid tidpunkten för min inflyttning var jag arbetslös men såg då till att gå upp tidigt om morgnarna för att spackla, slipa, sätta upp tapeter och i övrigt renovera ytskiktet i min lägenhet. För att ha rätt till Akassa är man dessutom skyldig till att söka ett visst antal arbeten i månaden, så även det innebar såklart en hel del att göra. Allt eftersom tiden gick blev jag kallad till möten med handledare, anställningsintervjuer och liknande ting vilket inte såg ut att ge något, men det lustigaste var nog ändå den dag då hundra dagar passerat och då jag förvandlades till vad som kallas "långtidsarbetslös"; ett brev med en inbjudan till en obligatorisk kurs i svenska. Jag vet inte hur de tänkte då de skickade ut den där inbjudan i mitt namn, men antagligen gissade de väl på att mitt helsvenska namn var taget och att ingen svensk kunde bo här ute där jag gör. Fan vet jag. Det svenska språket har genom åren varit något som legat mig väldigt varmt om hjärtat och jag läste mången extrakurs i ämnet under min gymnasietid men turligt nog lyckades jag byta kurs från svenska till film. I en månads tid fick jag tillsammans med fem andra arbetslösa ungdomar göra en film. Helt galet om ni frågar mig - de andra kidsen peppade en inte till något annat än dagdriveri och såvitt jag vet har flera av dem gått samma kurs flera gånger både innan och efter vi sågs. Jag bröt mig loss och en vecka senare fick jag ett heltidsjobb där jag är kvar än idag.

Jag förstår mig inte på arbetsförmedlingen. Jag förstår mig inte på dagdriveri.

Stöld i tvättstugan

Idag är det söndag vilket oftast innebär tvättdag för mig. Här uppe på kullen där jag bor är vi ett gäng trevåningshus som delar på en stor och fräsch tvättstuga innehållandes ett tjugotal maskiner, några torktumlare och andra faciliteter. Jag blev jävligt paff första gången då jag såg att allt var så förbannat städat men även om jag trivdes som fisken i vattnet där nere var det ju astrist att sitta där nere och vänta på att tvätten skulle snurra klart sina tiotusen varv, så jag gjorde till en vana att knata upp i lägenheten och ta en kopp kaffe med en smörgås medan maskinerna skötte sitt. Till en början märkte jag ingenting men efter att jag en morgon inte fann ett enda jävla par jeans i garderoben kom jag fram till att någon sniken granne fanimig måste ha snott dem av mig i tvättstugan medan jag i godan ro satt och smaskade på min ostsmörgås i min soffa. Det var också då jag märkte att flera av mina märkestshirts och collegetröjor saknades. Veckan därpå införskaffade jag en egen tvättmaskin att ha i badrummet.


Förortsfördomar?

Efter att ha fått en kommentar där ordet förortsfördom användes vill jag förtydliga att det jag skriver inte är några fördomar jag har utan reflektioner av den värld jag själv lever i. Som jag skrev i mitt allra första inlägg så är det mycket som händer här ute som ingen tycks veta om eller för den delen vill veta av.

Tack så väldigt för era kommentarer, de sporrar mig till att berätta ytterligare.


Kombobutiken no1

På tal om butiker här i trakten; ofta då jag tagit hit kamrater utifrån och vi knatat genom centrum hem mot mig har det hänt att de stannar upp mitt ute på torget i centrum. Det finns en så kallad kombobutik här vilken drar många blickar till sig och som därtill frambringar många skratt (medan jag själv anser det vara en rätt smart affärsidé). Butiken var från början enbart en videobutik med gottis och läsk (ej att förväxlas med det maskerade systembolag jag tidigare berättade om) men man beslutade att även starta ett slags telefoncenter där de utländska på orten billigt och enkelt skulle kunna komma och ringa hem till sina nära och kära. Idén var ju fenomenal och vissa jag känner hängde där i lurarna dag ut och dag in varpå innehavaren av butiken kom på att genom att starta ett internetcafé kunde han mjölka ytterligare lite pengar ur kundernas fickor. Ni andra datagrabbar och brudar därute vet att internet är beroendeframkallande och speciellt då gottis och läsk finns att tillgå, inte sant? Sagt och gjort - ett internetcafé stod klart och visst började vi att hänga där. Till skillnad från på internetställena inne i city satt folket här inte och lirade några shoot-em-upspel, nä, de knapprade runt i Hotmail och läste nyheter från andra länder - timme ut och timme in. Nästa drag innehavaren gjorde var att starta en kemtvätt och därefter dröjde det någon månad innan resebyrån drog igång.

Videobutik, telefoncenter, internetcafé, kemtvätt och resebyrå på en och samma gång i en och samma lilla lokal. Den ni! Om jag hade haft en kamera skulle ni fått se den med era egna ögon, men än så länge får ni föreställa er stället.

Utländsk mat

Här ute har vi livsmedelsbutiker så det heter duga! Förvisso inget ICA Maxi eller Coop Forum men vi kan däremot välja och vraka mellan nästintill ett tiotal lågpriskedjor och minimarkets i trakten. Här kommer man lätt över mat för en hel vecka utan att behöva punga ut mer än en femhundring. För den nyinflyttade kan det ta lite tid att hitta vad man söker med tanke på att vi här knappt känner till Felix, Findus, Heinz, Kavli och allt vad märkesvarorna heter (ni som besökt ställen i stil med Lidl vet vad jag talar om). Efter ett par månader lär man sig dock att hitta bland blodiga köttstycken, inlagda polska små körsbär och halalkäk. För övrigt har jag upphört att dricka mjölk från Arla på grund utav dess avsaknad, istället blandar jag var morgon iordning min egen pulvermjölk. De mjuka tunnbröden från Polarbröd har bytts ut mot torra, lite kebabrulleaktiga bröd medan chipsen har ersatts av nötter av alla de slag. Min älskade Coca Cola har fått lämna plats för någon sötsliskig Cuba Colaliknande vätska. Ja - jag skulle kunna räkna upp ett trettiotal matvaror som försvunnit eller åtminstone bytts ut i mitt liv. Skönt egentligen att man aldrig varit en sådan där person som har svårt för att testa nya ting, då hade jag väl svultit ihjäl här ute.


Våldsgäster

Minns ni då man var liten och kutade hem till kompisar för att leka? Man behövde inte ringa och bestämma ett par dagar i förväg utan bara knata in på polar'ns gård och säga hej. Lite så är det här ute. Lördagkvällarna här ute följer ett mönster; knäpp ett par bira på lokala puben, kanske våga sig på ett par låtar karaoke, sedan våldgästa någon. Jo ni vet - våldgästa är vad det heter nu - och det är inte alls lika accepterat som då man var en liten knodd på tio bast.

Vi som alltsom oftast blir våldgästade ser till att hålla våra lägenheter cleana - inget krimskrams, inga massa elektronikprylar (såvida de inte är för stora för att kånkas bort, inga glasvaser på fönsterbänken. Efter att ha gjort ett par misstag i samband med min flytt hit - blev av med min PS2konsol, en mp3spelare, digitalkamera samt ett gäng blaskiga parfymer från en utlandsresa - lever jag nu jävligt spartanskt. Även om det gjorde ont att bli av med alla prylar kände jag mig mest dum som lämnat allt framme till allmän beskådan. Det enda krimskrams som numera florerar i min lägenhet är tomma ölburkar, whiskeyflaskor och en och annan dunk hembränt, allt för att kunna supa så mycket som möjligt utan att behöva ta något ansvar för mina egna prylar. Mina våldsgäster har gett sig på mina tapeter där ett och annat okvädesord klottrats ned. 

Volymen på stereon är nästintill alltid på max och folk drar ut på balkongen för att röka på och röka cigg. Vi stör grannarna med vårt bullriga tal och smattrande spanska. Vi hoppar studsmatta här ute trots att vi befinner oss på trettonde våningen och är vad som skulle kallas redlöst berusade. Någon kom en gång i tiden upp med en lek jag i ett tidigare inlägg nämnt, nämligen Buffalo. För att vara med i leken skall man kasta en enkrona från balkongen. Därefter skall man resten av kvällen hålla sig till att dricka sprit med den hand man vanligtvis INTE använder. Jag som i själva verket är vänsterhänt hugger således tag med höger näve. Gör man en miss utbrister någon "Buffalo" och då är det dags att dricka upp allt vad glaset innehåller. Ni kanske förstår hur vi kan bli just redlöst berusade. En och annan stänger in sig på toan. Vi vet alla vad som händer därinne, att tyngre grejer än gräs är vad som brukas. Sådant tar emot en del hos mig, jag kan acceptera gräs, men när mina våldsgäster låser in sig på min toa och lämnar spår av exempelvis kokain ja då blir jag lite skraj.

Folk blir ofta fyllehungriga, det vet ni ju. Det brukar bli något av knytkalas när folk dräller in här. Den ena tar med en burk bönor, den andra en flarra ketchup, den tredje en paprika och så vidare. Många kockar dålig soppa som man säger. Rätt som det är plingar nästa gäng på och väller in i hallen. Kockarna lämnar soppan och nästa skock tar vid. Det brukar sällan bli något gott i slutändan, och dagen därpå får man lov att stå där och skura. Därefter tar man itu med ölburkarna runtom i lägenheten, spriten som är utspilld på borden, fimparna nedanför balkongen, de använda kondomerna (?!), det vita pulvret ovanpå tvättmaskinen i badrummet  och sist men inte minst så glor man igenom att inget nytt har gått sönder...


Kollektivtrafik

Visst finns det människor här ute som aldrig skulle våga sig på eller för den delen komma på tanken att köra en bil utan att inneha ett körkort. Såvida de inte knallar tar dessa människor sig fram med hjälp av kollektivtrafiken. Här ute i min förort och dess omgivning har vi både busshållplatser och en tunnelbanestation, och via dem tar jag mig dag som natt från punkt A till punkt B. Jag har investerat i ett SLkort, vilket inte hör till vanligheterna bland de jag känner. Många tar sats och hoppar smidigt över spärrarna till tunnelbanan, andra drar runt på en barnvagn dagarna i ända för att åka gratis på bussarna. "Att åka fast en eller två gånger per år är fan så mycket billigare än att köpa ett sådant där kort var månad."

På tal om bussarna finns det vissa saker som är mer regel än undantag när det gäller dem härute; först och främst är de flesta röda och från nittiotalets början, här ropar ännu busschaffören ut stationerna, sätena är sönderpillade (ibland finns de inte ens), ryggstöden är nedklottrade i stil med "Elin @ PEA" eller "Ring mig på 0736XXXXXX om du vill knulla", rutorna bär spår av vaxade frisyrer och därtill får vi inte heller missa de obligatoriska fröskalen som ligger utspridda över golvet.

Jag har provat på de där melon-, pumpa- och solrosfröna jag med, men de är på tok för salta för mig.


En salig röra

Som liten då jag huserade i en annan, något mer respekterad så kallad villaförort var jag en av de där ungarna som hade en regel hemifrån som sade att jag inte skulle umgås med ungar från andra kulturer. Det var egentligen ingen big deal då det sällan syntes till någon utländsk på orten och rasism var väl egentligen inte bakgrunden, faktum var att våra föräldrar var okunniga och smårädda. När vi kom upp ett par klasser och då ett gäng år hade passerat förändrades allt en smula. Vid tiden för högstadiet / gymnasiet började ungdomar från kranskommuner titta in och helt plötsligt blandades vi alla i en salig röra - svenskar, afrikaner, araber, turkar, iranier, bosnier - you name them. Då flera av oss växte upp under den regeln jag tidigare nämnde kände vi oss manade att hålla samman vad som än hände. Det var på något sätt som om vi inte utvecklat egna åsikter med åren, istället tog vi våra föräldrars åsikt och drog ut dem till en extrem. Gäng bildades och jag kom på något vis att hamna i ett stort, grabbigt gäng vars största intressen var att dricka hembränt, lyssna på vitmaktmusik, snusa världens största prillor, heila nere i centrumet och marschera runt i ett par storlekar för stora kängor till uppvikta jeans. Om helgerna var det slagsmål med alla sorters tillhyggen, folk beväpnade sig med yxor, skruvmejslar och knivar för att "få respekt". Grabbarna började åka in i häkten, ungdomsvårdsskolor och fängelser. Vissa knullade fram ungar som kom att döpas till något i stil med Engelbrekt, Viking eller Tor. Med tiden kom jag att lämna gänget, det hade egentligen aldrig varit något annat för mig än ett dåligt umgänge. Mina föräldrar hade nog inte i sin vildaste fantasi kunnat tänka att den fåniga regel de en gång satte kunnat utvecklas till något sådant här. Bråkstake vore ett malplacerat ord i en mening om mig. Jag har dessutom aldrig varit och kommer aldrig att bli någon rasist.

Mig veterligen skulle en rasist aldrig våga bosätta sig i min förort, här lever alla ännu en gång i en salig röra. Vi röker vattenpipa med persikosmak, spelar djembetrummor, grillar en och annan gris, ser couscous som potatisens ersättare, dansar salsa, bär blingbling i massor, smaskar på turkisk konfekt, brudar tokförlänger håret och solar huden till läder, vi dricker tequila från Tanzania i små plastpåsar (de är förpackade på det viset, varför vet jag inte), leker lekar som heter saker i stil med "buffalo", kallar varandra för "brushaaan", röker på och gör en jävla massa hyss tillsammans.

Polisen?

Ni läste till viss del rätt; i min förort finns poliser. Trots att man för några år sedan beslutade att dra igång en närpolisstation här nere i centrum, och trots att den med en för många avskräckande polisskylt faktiskt står där idag fortsätter vi att göra våra hyss. Jalusierna är neddragna - dem har vi hunnit tagga - och poliserna tycks ha gått på en evig semester.

Att köra bil onykter

När vi ändå är inne på ämnet bilar kan jag passa på att berätta att det är många härute som kör dem utan att ha ett körkort på fickan. Det finns bilar som delas gäng emellan och efter fester är det oftast den som anser sig vara nyktrast som får lov att köra. Med "nyktrast" menas alltså då det kommer till alkoholbiten och som för den delen innebär att den som sätter sig bakom ratten just den kvällen mycket väl kan tänkas vara påverkad av både ett och annat narkotikaklassat preparat. Det har hänt att jag som medpassagerare efter en och annan "bump" in i andra, lyckligtvis enbart tomma och parkerade, bilar har bett om att få byta plats och därmed ta över ratten för att få oss på rätt väg igen. Här ute utsätter vi både oss själva och vår omgivning för livsfara. Här åker gammal som ung, nykter som full bil - många som sagt utan körkort på fickan. I min förort syns inga poliser till; nyktrast får lov att tuta och köra.


Sätter bilar i brand

Jag vill snacka med er om bilar. Här i min förort finns det få garageplatser och därmed tvingas folk ställa bilarna ute på gatan. Nu är det så att jag själv sålde min bil för ett par år sedan och därmed inte själv har råkat ut för det men jag skulle vilja likna företeelsen vid att ge sig in i ett parti rysk roulette då det var natt smäller åtminstone en bil. Kidsen här ute roar sig med att sätta bilar i brand. Jag stödjer det inte på något vis men det är en fascinerande syn och en ljudupplevelse utöver det vanliga. Bränderna är maffiga, likaså explosionerna som följer. Mången natt har jag vaknat till ljudet av dem.


Ett maskerat systembolag

Med tanke på att jag funderade över det här med att göra ett gott första intryck förstår jag inte riktigt hur det kommer sig att det första jag vill berätta om då det gäller min förort är att här finns ett litet centrum med en videobutik som egentligen är ett maskerat systembolag för alla kids. I fönstret av butiken hänger som alltid annars ett gäng filmaffischer, däribland en för Will Smiths "Hitch". När en videobutik i slutet av -07 skyltar med affischer sedan -05 samt att de inte byter ut vhsrullarna mot dvdfilmer då åren går, ja då är det något som inte stämmer. Som nyinflyttad just i den här förorten gjorde jag efter att rykten om lättåtkomlig alkohol florerat ett test och gick därmed in i videobutiken och bad om några öl. Sekunden senare gick jag glatt hemåt med en kasse starköl i näven. Med tiden har jag nu lärt mig att det i videobutiken finns både starköl och allehanda spritsorter att välja bland. Även om jag passerat systembolagsstrecket kan jag tycka att det är behändigt med ett nattöppet systembolag ett stenkast från min lägenhet.