Genom åren har jag hunnit bo och arbeta på många platser i city, villa- och betongförorter. Det de ställen jag trivts bäst på haft gemensamt är att de alla legat invid tunnelbanenätet, varit heterogent kulturella och framförallt osat gästvänlighet. Dessvärre måste jag räkna bort city från min lista då folket där inne är alltför stressat för att ens kunna avfyra ett leende då man möter dess blick. Jag måste här flika in att jag dessutom, inom det yrke jag arbetar, aldrig stött på så många sjukt otrevliga som jag gjort inne i city. Den enda fördelen jag kan se med att bo där inne är att man alltid är en del av den stora, grå massan och därmed sällan blir igenkänd. Här ute i min förort vet de flesta vem man är, och så länge man sköter sig och respekterar alla runtikring en bemöts man med leenden, ryggdunk och handslag. Är det måhända arbetslösheten här ute som gör att vi har mer tid till att prata med och lära känna varandra?