Där ute där jag bor springer det runt en massa personer som egentligen skulle må bättre av att sitta på ett ställe där psykhjälp finns att tillgå. Imorse, på väg upp mot perrongen, stötte jag på en dam som bor i huset intill mitt. Hon stod upptryckt mot en vägg med skräck i blick medan en stor man iklädd röd jacka försökte säga henne något. Jag gick fram och ryckte bort honom, därefter sade jag åt honom att sluta antasta kvinnor. Det var inte första utan kanske elfte gången jag hade samtalet med honom. Den stora, något skalliga, smått lockiga mannen var uppe tidigt om morgnarna och ständigt på jakt efter kvinnor. Det var inte fråga om att röra, men det var fråga om att..ja, fråga; "Vill du följa med mig hem?" eller "Vill du bli min älskarinna?" Det är inte ok, och som sagt fick tjejerna skräck i blick var gång och jag såg det som mitt ansvar att rätta till saker och ting. Ett par gånger hade jag kontaktat väktare för att se om de kunde tänkas göra något, men icke. Tanken om att mannen någon gång fått ett "Ja, jag kan följa med dig" undgick mig inte då jag stod och såg honom lalla iväg längs parkvägen. Hur skulle han annars orka forsätta fråga?

Idag är det söndag vilket oftast innebär tvättdag för mig. Här uppe på kullen där jag bor är vi ett gäng trevåningshus som delar på en stor och fräsch tvättstuga innehållandes ett tjugotal maskiner, några torktumlare och andra faciliteter. Jag blev jävligt paff första gången då jag såg att allt var så förbannat städat men även om jag trivdes som fisken i vattnet där nere var det ju astrist att sitta där nere och vänta på att tvätten skulle snurra klart sina tiotusen varv, så jag gjorde till en vana att knata upp i lägenheten och ta en kopp kaffe med en smörgås medan maskinerna skötte sitt. Till en början märkte jag ingenting men efter att jag en morgon inte fann ett enda jävla par jeans i garderoben kom jag fram till att någon sniken granne fanimig måste ha snott dem av mig i tvättstugan medan jag i godan ro satt och smaskade på min ostsmörgås i min soffa. Det var också då jag märkte att flera av mina märkestshirts och collegetröjor saknades. Veckan därpå införskaffade jag en egen tvättmaskin att ha i badrummet.

Efter att ha fått en kommentar där ordet förortsfördom användes vill jag förtydliga att det jag skriver inte är några fördomar jag har utan reflektioner av den värld jag själv lever i. Som jag skrev i mitt allra första inlägg så är det mycket som händer här ute som ingen tycks veta om eller för den delen vill veta av.

Tack så väldigt för era kommentarer, de sporrar mig till att berätta ytterligare.

Här ute har vi livsmedelsbutiker så det heter duga! Förvisso inget ICA Maxi eller Coop Forum men vi kan däremot välja och vraka mellan nästintill ett tiotal lågpriskedjor och minimarkets i trakten. Här kommer man lätt över mat för en hel vecka utan att behöva punga ut mer än en femhundring. För den nyinflyttade kan det ta lite tid att hitta vad man söker med tanke på att vi här knappt känner till Felix, Findus, Heinz, Kavli och allt vad märkesvarorna heter (ni som besökt ställen i stil med Lidl vet vad jag talar om). Efter ett par månader lär man sig dock att hitta bland blodiga köttstycken, inlagda polska små körsbär och halalkäk. För övrigt har jag upphört att dricka mjölk från Arla på grund utav dess avsaknad, istället blandar jag var morgon iordning min egen pulvermjölk. De mjuka tunnbröden från Polarbröd har bytts ut mot torra, lite kebabrulleaktiga bröd medan chipsen har ersatts av nötter av alla de slag. Min älskade Coca Cola har fått lämna plats för någon sötsliskig Cuba Colaliknande vätska. Ja - jag skulle kunna räkna upp ett trettiotal matvaror som försvunnit eller åtminstone bytts ut i mitt liv. Skönt egentligen att man aldrig varit en sådan där person som har svårt för att testa nya ting, då hade jag väl svultit ihjäl här ute.

Minns ni då man var liten och kutade hem till kompisar för att leka? Man behövde inte ringa och bestämma ett par dagar i förväg utan bara knata in på polar'ns gård och säga hej. Lite så är det här ute. Lördagkvällarna här ute följer ett mönster; knäpp ett par bira på lokala puben, kanske våga sig på ett par låtar karaoke, sedan våldgästa någon. Jo ni vet - våldgästa är vad det heter nu - och det är inte alls lika accepterat som då man var en liten knodd på tio bast.

Vi som alltsom oftast blir våldgästade ser till att hålla våra lägenheter cleana - inget krimskrams, inga massa elektronikprylar (såvida de inte är för stora för att kånkas bort, inga glasvaser på fönsterbänken. Efter att ha gjort ett par misstag i samband med min flytt hit - blev av med min PS2konsol, en mp3spelare, digitalkamera samt ett gäng blaskiga parfymer från en utlandsresa - lever jag nu jävligt spartanskt. Även om det gjorde ont att bli av med alla prylar kände jag mig mest dum som lämnat allt framme till allmän beskådan. Det enda krimskrams som numera florerar i min lägenhet är tomma ölburkar, whiskeyflaskor och en och annan dunk hembränt, allt för att kunna supa så mycket som möjligt utan att behöva ta något ansvar för mina egna prylar. Mina våldsgäster har gett sig på mina tapeter där ett och annat okvädesord klottrats ned. 

Volymen på stereon är nästintill alltid på max och folk drar ut på balkongen för att röka på och röka cigg. Vi stör grannarna med vårt bullriga tal och smattrande spanska. Vi hoppar studsmatta här ute trots att vi befinner oss på trettonde våningen och är vad som skulle kallas redlöst berusade. Någon kom en gång i tiden upp med en lek jag i ett tidigare inlägg nämnt, nämligen Buffalo. För att vara med i leken skall man kasta en enkrona från balkongen. Därefter skall man resten av kvällen hålla sig till att dricka sprit med den hand man vanligtvis INTE använder. Jag som i själva verket är vänsterhänt hugger således tag med höger näve. Gör man en miss utbrister någon "Buffalo" och då är det dags att dricka upp allt vad glaset innehåller. Ni kanske förstår hur vi kan bli just redlöst berusade. En och annan stänger in sig på toan. Vi vet alla vad som händer därinne, att tyngre grejer än gräs är vad som brukas. Sådant tar emot en del hos mig, jag kan acceptera gräs, men när mina våldsgäster låser in sig på min toa och lämnar spår av exempelvis kokain ja då blir jag lite skraj.

Folk blir ofta fyllehungriga, det vet ni ju. Det brukar bli något av knytkalas när folk dräller in här. Den ena tar med en burk bönor, den andra en flarra ketchup, den tredje en paprika och så vidare. Många kockar dålig soppa som man säger. Rätt som det är plingar nästa gäng på och väller in i hallen. Kockarna lämnar soppan och nästa skock tar vid. Det brukar sällan bli något gott i slutändan, och dagen därpå får man lov att stå där och skura. Därefter tar man itu med ölburkarna runtom i lägenheten, spriten som är utspilld på borden, fimparna nedanför balkongen, de använda kondomerna (?!), det vita pulvret ovanpå tvättmaskinen i badrummet  och sist men inte minst så glor man igenom att inget nytt har gått sönder...

Visst finns det människor här ute som aldrig skulle våga sig på eller för den delen komma på tanken att köra en bil utan att inneha ett körkort. Såvida de inte knallar tar dessa människor sig fram med hjälp av kollektivtrafiken. Här ute i min förort och dess omgivning har vi både busshållplatser och en tunnelbanestation, och via dem tar jag mig dag som natt från punkt A till punkt B. Jag har investerat i ett SLkort, vilket inte hör till vanligheterna bland de jag känner. Många tar sats och hoppar smidigt över spärrarna till tunnelbanan, andra drar runt på en barnvagn dagarna i ända för att åka gratis på bussarna. "Att åka fast en eller två gånger per år är fan så mycket billigare än att köpa ett sådant där kort var månad."

På tal om bussarna finns det vissa saker som är mer regel än undantag när det gäller dem härute; först och främst är de flesta röda och från nittiotalets början, här ropar ännu busschaffören ut stationerna, sätena är sönderpillade (ibland finns de inte ens), ryggstöden är nedklottrade i stil med "Elin @ PEA" eller "Ring mig på 0736XXXXXX om du vill knulla", rutorna bär spår av vaxade frisyrer och därtill får vi inte heller missa de obligatoriska fröskalen som ligger utspridda över golvet.

Jag har provat på de där melon-, pumpa- och solrosfröna jag med, men de är på tok för salta för mig.

När vi ändå är inne på ämnet bilar kan jag passa på att berätta att det är många härute som kör dem utan att ha ett körkort på fickan. Det finns bilar som delas gäng emellan och efter fester är det oftast den som anser sig vara nyktrast som får lov att köra. Med "nyktrast" menas alltså då det kommer till alkoholbiten och som för den delen innebär att den som sätter sig bakom ratten just den kvällen mycket väl kan tänkas vara påverkad av både ett och annat narkotikaklassat preparat. Det har hänt att jag som medpassagerare efter en och annan "bump" in i andra, lyckligtvis enbart tomma och parkerade, bilar har bett om att få byta plats och därmed ta över ratten för att få oss på rätt väg igen. Här ute utsätter vi både oss själva och vår omgivning för livsfara. Här åker gammal som ung, nykter som full bil - många som sagt utan körkort på fickan. I min förort syns inga poliser till; nyktrast får lov att tuta och köra.

Jag vill snacka med er om bilar. Här i min förort finns det få garageplatser och därmed tvingas folk ställa bilarna ute på gatan. Nu är det så att jag själv sålde min bil för ett par år sedan och därmed inte själv har råkat ut för det men jag skulle vilja likna företeelsen vid att ge sig in i ett parti rysk roulette då det var natt smäller åtminstone en bil. Kidsen här ute roar sig med att sätta bilar i brand. Jag stödjer det inte på något vis men det är en fascinerande syn och en ljudupplevelse utöver det vanliga. Bränderna är maffiga, likaså explosionerna som följer. Mången natt har jag vaknat till ljudet av dem.

Med tanke på att jag funderade över det här med att göra ett gott första intryck förstår jag inte riktigt hur det kommer sig att det första jag vill berätta om då det gäller min förort är att här finns ett litet centrum med en videobutik som egentligen är ett maskerat systembolag för alla kids. I fönstret av butiken hänger som alltid annars ett gäng filmaffischer, däribland en för Will Smiths "Hitch". När en videobutik i slutet av -07 skyltar med affischer sedan -05 samt att de inte byter ut vhsrullarna mot dvdfilmer då åren går, ja då är det något som inte stämmer. Som nyinflyttad just i den här förorten gjorde jag efter att rykten om lättåtkomlig alkohol florerat ett test och gick därmed in i videobutiken och bad om några öl. Sekunden senare gick jag glatt hemåt med en kasse starköl i näven. Med tiden har jag nu lärt mig att det i videobutiken finns både starköl och allehanda spritsorter att välja bland. Även om jag passerat systembolagsstrecket kan jag tycka att det är behändigt med ett nattöppet systembolag ett stenkast från min lägenhet.