Där ute där jag bor springer det runt en massa personer som egentligen skulle må bättre av att sitta på ett ställe där psykhjälp finns att tillgå. Imorse, på väg upp mot perrongen, stötte jag på en dam som bor i huset intill mitt. Hon stod upptryckt mot en vägg med skräck i blick medan en stor man iklädd röd jacka försökte säga henne något. Jag gick fram och ryckte bort honom, därefter sade jag åt honom att sluta antasta kvinnor. Det var inte första utan kanske elfte gången jag hade samtalet med honom. Den stora, något skalliga, smått lockiga mannen var uppe tidigt om morgnarna och ständigt på jakt efter kvinnor. Det var inte fråga om att röra, men det var fråga om att..ja, fråga; "Vill du följa med mig hem?" eller "Vill du bli min älskarinna?" Det är inte ok, och som sagt fick tjejerna skräck i blick var gång och jag såg det som mitt ansvar att rätta till saker och ting. Ett par gånger hade jag kontaktat väktare för att se om de kunde tänkas göra något, men icke. Tanken om att mannen någon gång fått ett "Ja, jag kan följa med dig" undgick mig inte då jag stod och såg honom lalla iväg längs parkvägen. Hur skulle han annars orka forsätta fråga?