Det har funnits perioder då jag varit arbetslös, ni vet säkert att man som ung lätt kan hamna "mellan två jobb"? Jag är inte den stereotypa, arbetslösa personen som ligger hemma på soffan, glor på Simpsons och slänger i mig en pizza, istället ser jag gärna till att ordna upp saker och ting hemmavid. Vid tidpunkten för min inflyttning var jag arbetslös men såg då till att gå upp tidigt om morgnarna för att spackla, slipa, sätta upp tapeter och i övrigt renovera ytskiktet i min lägenhet. För att ha rätt till Akassa är man dessutom skyldig till att söka ett visst antal arbeten i månaden, så även det innebar såklart en hel del att göra. Allt eftersom tiden gick blev jag kallad till möten med handledare, anställningsintervjuer och liknande ting vilket inte såg ut att ge något, men det lustigaste var nog ändå den dag då hundra dagar passerat och då jag förvandlades till vad som kallas "långtidsarbetslös"; ett brev med en inbjudan till en obligatorisk kurs i svenska. Jag vet inte hur de tänkte då de skickade ut den där inbjudan i mitt namn, men antagligen gissade de väl på att mitt helsvenska namn var taget och att ingen svensk kunde bo här ute där jag gör. Fan vet jag. Det svenska språket har genom åren varit något som legat mig väldigt varmt om hjärtat och jag läste mången extrakurs i ämnet under min gymnasietid men turligt nog lyckades jag byta kurs från svenska till film. I en månads tid fick jag tillsammans med fem andra arbetslösa ungdomar göra en film. Helt galet om ni frågar mig - de andra kidsen peppade en inte till något annat än dagdriveri och såvitt jag vet har flera av dem gått samma kurs flera gånger både innan och efter vi sågs. Jag bröt mig loss och en vecka senare fick jag ett heltidsjobb där jag är kvar än idag.

Jag förstår mig inte på arbetsförmedlingen. Jag förstår mig inte på dagdriveri.